De sista tre dagarna åkte vi till Nadi och en fijiansk familj som Daniel spenderat större delen av sin tid i Fiji hos då han inte reste med oss. Kändes som en mer värdigt att få en avslutning med äkta fiji-feeling igen. Boddde bland sockerplantagen ute på landet med berg som såg ut som en sovande jätte i bakgrunden och förutom att äta fijiansk mat och dricka kava spenderade vi dagarna med ett besök i staden, ett besök på det barnhem Daniel volutärat på samt en tripp till en resort-ö där sonen i familjen och hans fru arbetade. Att se den uppbyggda lyxturismen var ganska skrämmande, tänk vad mycket turisterna som åker direkt dit och inte möter riktiga Fiji missar - ett möte med en av de mest faschinerande kulturer jag stött på samt riktiga paradisstränder där man slipper trängas med hundratals andra blekfeta turister. Men trots allt skönt att få bada och schteka (kämpade hårt för att vi inte skulle komma hem flagandes!) vid en pool och strand och vi gjorde vårt bästa för att försöka smälta in och slippa bli utkastade.

Att vinka hejdå till Fiji var hårt och tror att delar av mig fortfarande är kvar. Det må låta klyschigt men tiden på både Hawaiii och Fiji har verkligen gett mig så otroligt mycket och jag känner att jag, precis som jag hoppasts på, har lyckats vidga mina perspektiv markant. Det är mycket jag kommer sakna men det är också så mycket fantastiskt att årervända till här hemma. Är så glad att träffa nära och kära igen, uppskattar vår fantastiska dusch, min sköna mjuka säng, att ha ett kylskåp, att få äta bär, keso, yogurt och mammas mat, påskliljorna och vitsipporna som väntat på att slå ut tills vår hemkomst, vårsolen som lyser och överskuggar att det faktiskt är förbannat kallt, att inte svettas 24-7, fungerande tidtabeller och att huvudet inte är helt mosigt av värme vilket gör att man faktiskt kan tänka klart igen!

Moce Fiji och hej Sverige!